Damala Beug

Okej. Jag saknar Senegal så mycket att jag snart blir locos. Så är det. MÅÅÅÅÅSTE DIT snart igen. Jag tror inte någon förstår vad de där små fina bebbarna på barnhemmet och busungarna på gatubarncentret betyder för mig. Eller, de som har varit med om samma sak vet nog. Det är väl så det måste vara, man kan aldrig fullständigt förstå om man inte varit med om samma sak. Men jag saknar dem. Jag saknar dem så mycket att det gör ont i hela hjärtat. Det gör liksom ont i kroppen, så mycket längtar jag efter Senegal och alla fina barn.

Det var väl mest det jag skulle säga nu. Jag saknar dem. Så otroligt, massivt mycket.


Hjärtavtryck






Senegal kommer alltid vara något speciellt för mig. De underbara barnen, landet, språket och allt som har med det att göra. Jag saknar er, vous me manquez.

Mitt Afrika

Jag sitter i soffan och lyssnar på Spotify, äter kakor och bläddrar i nya numret av restidningen Vagabond. Fick världens längtan och sug efter Senegal. Jag saknar Senegal och allt underbart (och till och med det som inte alls är underbart) som finns där. Mitt Senegal liksom.






















Senegalbilder






Innan jag åkte till Senegal hade jag inte en aning om hur det såg ut där och jag slutade nästan aldrig förvånas över saker jag såg eller upplevde. Så här får ni ett smakprov av hur mina dagar i Senegal såg ut!

Car rapides, minibussar och bussar, halvfärdiga byggnader, sandvägar, några fina nybyggda vägar, en betande häst i mitten av vägen, grönsaksmarknad, parasoll och plastpåsar som skydd mot solen, fiskestränder (finns fina stränder också ifs, haha), en gammal hästskrinda, fiskebåtar, en rocka uppslängd på stranden och två killar i ett stånd med massor av senegalesiska och afrikanska saker.

Senegal är så himla varierande, ena stunder kan man gå på en fin och ny asfalterad väg och någon minut senare känner man istället massa sand i skorna och går alltså på en väg som består av endast sand. Vilket nästan alla vägar gör. I Dakar, huvudstaden, finns det dock en del asfalterade vägar men de flesta är håliga och söndriga. I St. Louis, Senegals näststörsta stad, finns det två (!) asfalterade vägar, annars är det bara sand överallt. Haha, ganska annorlunda och en sjuk träning för benen!


Åh vad fina


Pic: Pouponnière de Dakar, Senegal hösten 2009
Så himla fina! Saknar de små bebisarna så det gör ont när jag sitter och tittar igenom bilderna och hittar en sån här gullig bild. Världens bästa bebbar, utan tvekan. :)


Hur kan man låta bli att älska dessa barn? Det är omöjligt.





Pics: Senegal, höst 2009

Det här är några av världens finaste barn. Barn som ger en så mycket kärlek och glädje fast de själva har det så svårt ställt. Barn som blir glada för det lilla, aldrig klagar över att något är tråkigt och skriker av glädje när man leker med dem. Barn som vill lära, veta om andra och jättesmarta. Barn som strålar av glädje och skratt, visar det med värme och kärlek och inte är något i närheten av bortskämda.
De här barnen gav mig så mycket glädje och värme att jag får en klump i halsen och tårar i ögonen när jag tänker på dem. Jag saknar dem varje dag, deras glada sätt och deras ovillkorliga kärlek.
Det här är utan tvekan några av världens bästa barn.


Fråga om Senegal

Anna om Sleep tight:

Hej! Hittade din blogg när jag säkte på volontärjobb i Afrika. Du har varit i Senegal eller hur? Åkte du med en organisation eller ordnade du själv? Betalade du själv i så fall? Hade varit kul att få lite svar på alla min frågor, så man kanske kan börja planera lite:)
Ha det gott!



Hej! Japp, jag var i Senegal i två månader förra hösten och åkte dit i början av oktober och kom hem runt 10 december. Jag åkte med organisationen Volontärresor som i sin tur pratade med en organisation nere i Senegal vid namn SYTO. Allting fungerade jättebra, men om jag skulle åka igen skulle jag istället kontaktat SYTO direkt då jag tror det skulle bli enklare och billigare. Vet i för sig inte om det går om man inte varit där förut, men man kan alltid testa och ringa dem. Deras hemsida är sytosenegal.net och Volontärresors hemsida är volontarresor.se. Jag betalade själv, det är ganska dyrt men verkligen värt varenda öre! Att åka till Senegal och jobba på spädbarnhemmet och gatubarncentret är det bästa jag någonsin gjort, jag var med om saker jag aldrig trodde jag skulle få uppleva och jag lärde mig och utvecklades så otroligt mycket. Hoppas du fick svar på det du undrade!

NGANE

Här har ni en bild på världens finaste, snällaste och underbaraste barn. Han heter Ngane och bor på Pouponnière de Dakar, barnhemmet som jag jobbade på i Senegal. Från första dagen försökte jag smida en plan hur jag skulle kunna ta med honom hem för ett otroligare barn går inte att hitta. Åh, vad jag älskar den lille killen! Och det var bananas var jag grät den dagen jag var tvungen att säga hejdå till alla små bebisar, speciellt till Ngane. Jag vill tillbaka nu och krama om honom och alla de andra barnen! Och en dag ska jag det också, utan tvekan.

It's magic



Tackfilmen som skickades till alla som skänkte pengar till vår insamling till gatubarncentret i St. Louis, Senegal.
VÄRLDENS UNDERBARASTE UNGAR!


Ma famille sénégalaise

Åh, fick precis ett jättefint mail från världens bästa värdpappa nere i Senegal! En massa fina rader från min senegalesiska familj och jag blev så s-j-u-k-t glad.
Famille Kasse, ma famille sénégalaise. :)

Anna, min värdpappa, min värdsyster Bossou och jag på Bossous födelsedag som också var min sista kväll i Senegal.




This is my life, this is my thing







These kids are magic











De här barnen är så sjukt underbara och helt otroliga.
De har hela mitt hjärta och lite till.


(Bilderna är både från barnhemmet i Dakar och från gatubarn-centret i St. Louis.)


Ma ngi nos BOBAAAAH

Hej luvers!
Nu har jag antligen tagit mig tiden att masa mig till ett internetcafé. Allting har ar fortfarande nice, dock saknar jag mina nara sjukligt mycket nu! Detta ar det langsta jag har varit ifran ALLA mina narmaste, tva manader utan att traffa nagon av mina favvisar.
Sen sist har jag haft varldens grymmaste helg i Ngangang, ett stalle nara Kaolack men tyvarr sa kan jag inte visa nagra bilder for en kille snodde min vaska i forrgar, haha. Da var jag helt forstord, fick ett sjukt psykbryt men nu har jag fatt lite distans till det och kan skratta at det for det var ganska sjukt. Han kom pa scooter och ryckte sonder min vaska, helt galet. Dar i hade jag i alla fall min luver till kamera och pengar, men sant ar livet nu innan Le Tabaski. Speciellt for en toubab som mig, ha.
Men nu ska jag lagga over lite bilder fran Linns kamera nu nar jag ar kameralos. Vi ses om 11 dagar, my loves!

/ Louise - Ma ngi nos bobah (Jag har jattekul) Hohihaha

Hejda pa ett tag!

Pict: Jag pa île de Gorée med en glass pa senegalesiskt vis, isglass i plastpase, GOODIE.

Idag ar det sista dagen som jag har datan och darmed ar det aven den sista dagen som ni far en bra update med massa bilder osv harifran Afrika. Dock har jag inte ens visat bilderna jag tagit de tva senaste veckorna sa nar jag kommer hem kommer det komma bildregn efter bildregn. Om 20 dagar ar jag tillbaka i kalla Sverige och som vanligt pa los bloggolos med massa nytt att beratta och visa.

Jag saknar er, mina nara, sa sjukligt mycket. Ni ar bast, glom A L D R I G det!

Hur ar vadret hos er? Har ar det ganska okej..



HEHEHE

 


come on

Kära vänner!

Som volontär i Senegal får man lära sig ett och annat av vad som är viktigt i livet. Landet har bemött oss med en värme som vi inte tidigare upplevt. Något som vi lärt oss under denna korta tid är att hjälpsamhet inte har några gränser, alltid får man någon kunskap tillbaka. Kort sagt, den kärlek och omtanke som finns i den senegalesiska luften har fångat våra hjärtan.

Här arbetar vi med talibébarn som saknar förutsättningar och tillgångar till vad vi i Sverige dagligen tar för givet. Ändå finner vi en livsgladje här som är svår att hitta på var del av jordklotet. Dessa talibébarn har lärt oss mer om livet än vad vi nagonsin skulle kunna lara dem.

Så vad är en talibé?
På landsbygden bor många stora familjer utan pengar som därfor inte har möjlighet att låta sina barn gå i skolan. Istället skickar de iväg sina pojkar mellan 4 och 15 år till koranskolor i större städer så som Saint Louis och Dakar. Prästerna, Marabous, på koranskolorna är till viss mån skyldiga att ta emot de barn som kommer. Det kan därför bli väldigt många barn som ska överleva långt hemifran utan pengar eller en vuxens närhet.

I gengäld mot att de får gå i koranskolan måste pojkarna jobba ett antal timmar om dagen för deras Marabou. Jobbet går ut på att tigga mat och pengar som egentligen ska fördelas på alla. Dock kliar det lite for mycket och lite för ofta i Marabouns fingrar och barnen går ofta hungriga. Det är inte alla talibébarn som går hand i hand med sin Marabou vilket leder till att de blir slagna och bestraffade. Inte alla, men många Marabous har som regel att ingen talibépojke får en sovplats tomhänt, olyckslottade blir därmed tvungna att sova på gatan. Det här är ett system som är en del av kulturen man finner här i Senegal, en ond cirkel huggen i sten.

Så vad gör vi som volontärer här?
Vi arbetar på ett nystartat talibécenter i St. Louis. Centret är till for att talibéerna ska ha en fristad efter koranskolan och jobbet. Där har dom en chans att slappna av, leka och bara få vara barn samtidigt som vi underhåller hygienen.Var dag plåstrar vi till exempel om nya sår i den mån vi kan, och talibébarnen får ta del av en miljö fylld av kärlek och glädje på centret.

Nu med ungefär en månad kvar utav vår vistelse som volontärer här i Senegal vill vi ge något tillbaka till dessa underbara barn. Som en julklapp vill vi därför försöka samla ihop pengar till vart talibécenter. För så lite kan vi göra så mycket. Om Du känner att Du skulle vilja bidra till denna julklapp kommer vi inom kort öppna ett konto där den som vill kan sätta in pengar. Vår dröm är att med dessa julklappspengar kunna köpa mediciner, tvål, mat och liknande till centret. Vi hoppas att med detta brev ha fångat ditt intresse for dessa små barn som ligger oss väldigt varmt om hjartat.


Varma hälsningar från volontärerna i Senegal

Anna Wallin och Louise Bremander



Kontonummer kommer snartsnart, vi haller pa att fixa med det for fullt! Kommer skriva ut kontonumret sa fort det ar ordnat.


île de Gorée



Efter en heldag pa île de Gorée sa ar jag helt slut och ska studsa i sang bientôt. Det enda som hindrar mig fran att sova kommer val vara alla sandloppsbett, meeen vad finns det att gora? Ville bara saga att jag haft en grym dag pa en sjuuuuukligt fin o och dagen inneholl bade lite solning, glassatande, baskettittande, pizza och massa gaende. Jag trivs har ja! Dock saknar jag mina luvers sonder och samman. Jag tanker pa er varje dag ska ni veta!


Insektsinvasion

For fjarde gangen har har insekter invaderat min kropp med massa kliande bett. Denna gang ar det sandflugor som har fattat tycke for min hud, mitt blod eller what ever det ar de tycker om. Det ar nog rekord denna gangen ocksa, nara 100 bett pa en dag. Det kliar sa sinnes mycket och vad fan ska jag gora?


 FIN RYGG (Y) Ser sjukt konstigt ut, bla. Mamma, har du nagot tips pa vad jag kan gora? Eller nagon annan sjukgrejs-kunnig person? Kliar sa jewulskt 24/7!


BONJOUR TOUBAB!

En sak som jag alskar med St. Louis ar att det ar barn overallt, och de kommer fram och vill leka och busa. Hur sott!? Den vanligaste frasen vi far hora ar nog "Boooooooooooooonjour Toubab!", Toubab ar ordet for en vit manniska pa wolof, haha. Men de ar sa sjuuuukligt goa alla ungar.
Har kommer lite bilder sen dagarna som jag jobbade med Anna pa centret for talibépojkar men som aven barn som inte har det sa bra stallt som bor i kvarteret kommer till och leker. Dagarna jag jobbade dar var helt sinne roliga, weppo!










Lite mer Senegalbilder









Japp, mer kommer snart!


Tidigare inlägg
RSS 2.0