Om dygnet bara kunde ha lite fler timmar

Har så mycket att skriva egentligen. Men det är som om det blir för mycket, det bildas en alldeles för stor hög och jag står istället och stampar på stället.

 

Jag måste kanske varva ner lite. Hela min kropp känner en konstant stress, även de dagar då jag har det lugnt för jag planerar då nästa dag timme för timme för att få ihop dygnet. Hinna med allt jag vill. Hinna med allt jag måste. Inte missa någon. Och samtidigt må bra själv. Det är inte det lättaste alltid. Men jag försöker.

 


Rädd att inte räcka till och bli ensam kvar

 
Känns som känslor och panik har tagit över i mitt liv, känns som ivern och ses har gjort mig vansinnig. Känns som ingenting finns kvar av allting jag en gång var, rädd att inte räcka till och bli ensam kvar.

Men jag lovar att vara stark och jag lovar att vara god, jag kan lova hela världen att jag står vid mitt ord. I en hundradels sekund tränger ljuset fram och jag ser vad jag gör när jag är i din famn.
 
Den Svenska Björnstammen.

Tänkvärt

“I think sometimes people forget just how lucky we are. We are alive. We have food. We have clean, running water. We have shelter and infrastructure. We have an operating medical system. I mean, it’s all very well to stress about our lives, to frantically search for direction and to wonder if we will ever do something worthwhile. It’s fine to be overwhelmed by choices. But at least we have those choices to make. There are people out there who won’t make it til tomorrow. We are extremely blessed and I think everyone just needs to take a step back from the self-loathing, the doubt, the teenage friendship dramas, the relationship troubles and all other manner of causes of apparent stress and realize that. We are alive.”


Bästa

Precis pratat med världens bästa vän i en timme. Kan knappt fatta att jag har en sådan underbar och fin människa med ett så stort hjärta till kompis. Dock brister mitt hjärta lite i och med tanken att vi inte bor i samma stad, utan istället tre timmar ifrån varandra. Så i julklapp önskar jag mig antingen sjumilastövlar eller en teleporteringsappart, vilket som blir jag nöjd med. Fast det bästa är ändå att veta, att hur ofta eller sällan vi hörs eller ses så är det precis likadant, jag vet att hon finns där i alla stunder. Jag tycker om dig så himla mycket, Ickis ♥
 

Känslan av att aldrig ha gjort tillräckligt

Jag är inne i någon liten svacka, eller något, nu. Låter så dramatiskt, vilket det inte alls är och man kan ju inte alltid vara på topp. Just nu går jag konstant runt med känslan av att inte ha gjort tillräckligt. Hur mycket jag än pluggar så är jag aldrig nöjd. Det känns alltid som om man borde göra mer. Som om man borde repetera mer. Göra fler uppgifter. Ha bättre koll på lagboken. Och det tär ju såklart lite. Men som det mesta annat, så kommer väl detta också ordna sig i sinom tid. 
 

Budskap för Sahel

1,5 miljoner barn riskerar att dö av undernäring i Västafrika.

 

Som alltid i katastrofer är det barnen som drabbas värst. Läget är i akut i Sahelområdet - Tchad, Burkina Faso, Mauretanien, Mali, Niger, Nigera, Kamerun och Senegal.

 

UNICEF finns på plats och gör allt de kan för att förhinda en svälkatastrof. UNICEF behandlar barn mot undernäring, vaccinerar, ser till att det finns rent vatten, levererar förnödenheter och ser till att familjer får rent vatten, sjukvård och skola.

 

Men UNICEF behöver din hjälp för att förhindra att fler barn dör. Ge en gåva nu på unicef.se/sahelHar du en blogg? Hjälp till att sprida insamlingen genom att lägga upp den här informationen på din blogg också! Besök unicef.se/sprid-budskapet/blogga-for-sahel för att hämta material.

 

Tillsammans gör vi skillnad!

 

Foto: © UNICEF

 


Kwinnan som kan det där med att skriva

Och den känslan. Den alldeles ljuvliga, underbara känslan... den är större och vackrare än något annat. Att titta på någon och veta att vi, du och jag, vi är ett team. Det är du och jag mot världen. Kommer det sprickor i vår mur ska jag göra allt jag kan för att mura igen dem. Inget ska få ta sig igenom oss och splittra detta vi.
 
- Michaela Forni
 
Ja, det är helt sjukt. Hur hon kan sätta ord sådär exakt rätt. Och alltid. Av med hatten för henne, liksom.

Pacta sunt servanda och allt det där

Detta känns så himla bra. Det känns så himla kul. Man känner att man lär sig relevanta saker. Saker att applicera på verkligheten. Saker man har nytta av. Men samtidigt gör det mig så rädd. Att jag tycker det är så kul. Så intressant. Tänk vilket magplask om man inte klarar det? Hur ska man veta vad som är skälig dit i tusentals olika situationer? Hur ska man i en a4-sida lång fråga hitta alla rekvisit och sen applicera rätt paragrafer och utöver det rätt stycke på rättsfallet? Hur ska man komma ihåg alla uttryck? Pacta sunt servanda, pactum turpe, prokura?
 
Men, ännu har första tentan inte varit och tills dess lever jag på hoppet. Att jag faktiskt kommer lösa de där 4 tentafrågorna relativt rätt under de 5 tentatimmarna. För hoppet är ju det sista som överger människan, rrrght?
 

I know it's easy to say

Jag är en sån jävla känslomänniska. Känslovågor kommer som ett slag i magen. Just idag bestämde sig hjärnan för att det skulle vara ledsamhet. Eller.. liksom tomhet. Eller något. Kan inte riktigt sätta fingret på det. Anledningen? Antagligen för att jag inte alls känner för att vara ensam just nu. Skulle behöva krypa upp i Måns famn, med huvudet mot hans hals och stanna där i flera timmar. Men det får vänta tills imorgon, så så länge går jag ut på en promenix i soliga Majorna.

Sista natten i första lägenheten

Sitter i solstolen på gården i Lunden. Solen steker så tänkte försöka få lite färg på nosen innan killarna kommer upp och flytten fortsätter. Och om jag ska vara helt ärlig så orkar jag inte packa mer själv nu, haha. Hela dagen igår och hela morgonen idag har jag packat, slängt och städat ur. Så en timme i solen gör nog inte så mycket.

Jag är en person som har svårt för avsked, av olika typ. Jag har alltid tyckt det varit jättejobbigt att skiljas från människor, när jag var mindre grät jag ofta när vi skulle hem från resor och det tog mig sex år innan jag slutade kalla Timmernabben för hemma efter vi flyttat till Halmstad, för jag ville nog inte riktigt släppa det.

Så nu när vi lämnar vår lilla tvåa i Lunden känns det såklart lite vemodigt. Kanske framför allt för att det var Måns och min första gemensamma lägenhet, men även att detta är det området jag till viss del växt upp i då farmor bara bodde en tvärgata bort från vår lägenhet här. Och så hade vår familj en lägenhet i Lunden på exakt samma gata som vi bor på nu när pappa jobbade på tv4. Men det är kanske så att jag känt att jag haft en liten del av min famo kvar när vi bott här. Det har på något konstigt vis känts som hon varit nära, och jag har gått runt och pekat ut saker lite överallt för Måns. "Titta, det var alltid där vi var och åt glass", "Här var jag alltid så rädd att farmor skulle halka på vintern" eller "Där är hennes gamla balkong, man ser ut över hela Göteborg därifrån". Så, det är väl därför jag känner som jag gör.

Men det känns så skönt att veta vad som väntar. En världsfin lägenhet med dubbeldörrar (!!) in till sovrummet och helt superfin överallt. Nära till skolan och framför allt, nära till Klaris och Henkis :). Det ska bli så sinnessjukt kul och jag längtar så tills vi kan slänga oss i soffan och säga "nu är vi klara"




Underbara, världsfina människor

Jag älskar när man träffar personer som får en att må sådär genuint bra. Som tar en för vad man är, som får en att skratta och le tills det krampar i käkarna och som ger en massor av energi.

Det gör mig så obeskrivligt jäkla lycklig att vara med sådana människor. Människor som man märker är fina rakt igenom. Jag vill bara ge allt och lite till tillbaka till de personerna, för de får mig att må så bra och de får hela mitt hjärta att le. Så tacktacktack, ni är mer än underbara.


Okey'y


I know it's easy to say, but it's harder to feel this way

Idag går väl inte till världshistorien som en av de bästa dagarna jag upplevt direkt. Har känt det där svarta hålet i bröstet mest hela dagen, varit helt tom inuti och inte haft lust till någonting. Och inte vet jag varför. Eller till viss del kanske. Mitt knä bråkar, behöver rehabtränas och röntgas, och jag kan inte träna vilket gör mig rent ut sagt skitförbannad. Innan har jag haft det som ett ventilationssätt, när jag mått dåligt och gömt mig under täcket, så har jag tillslut slängt på mig träningskläder och tagit ut min frustration över ett träningspass. Efteråt brukar det kännas bättre, vilket gör mig så ledsen över att veta att jag inte kan göra det i nuläget.

Men, alla har svackor och imorgon är en ny dag hur cheesy det än låter. Just nu vill jag bara krypa ner bredvid världens finaste kille som alltid lindar mitt hjärta med sockervadd och får hjärnspökena att dra sig längre bort. Tack för att du står ut med mina labila dagar, Måns. Jag älskar dig så himla mycket och jag älskar allt du ständigt gör för mig.


-

Alltså.. Människor ibland. Jag förstår inte. Majoriteten av de personer jag träffar och känner är hur underbara, fina och bra människor som helst. Men sen vid en del tillfällen, så möter man människor där man verkligen får klia sig i skallen och fråga sig själv vad fan det är för person. De utan empati, vänlighet och medkänsla. De där som tror de är bättre än andra. Och de där som rent av är elaka och har som mål att såra människor. Det är sådana människor jag uppriktigt sagt önskar att de aldrig någonsin igen kommer ihåg sin pinkod, och att det skrivs idiot i deras pass.


White lips, pale face

Det är dagar som denna som det blir mer märkbart. När kroppen är trött, huvudet verkligen inte är på skaft och då man inte har samma kontroll. Man tappar allt det som annars blivit så inlärt, hjärtat galopperar och det blåser kalla vindar genom kroppen.

Hjärtklappningen och den obehagliga känslan i kroppen har hållt mig sällskap mest hela dagen idag. Det är då man får komma ihåg att det inte är något farligt eller livshotande, bara en dum reptilhjärna som spelar en ett spratt. Och då får man komma ihåg att det är de där djupa andetagen som är det viktigaste, att andas lugnt och att det löser sig. Man måste komma ihåg att det inte är någon big deal egentligen, man kommer inte dö och man får inte låta hjärnspökena begränsa ens val och vilja. Det går över, och det är okej.

 


- you must

You self destructive little girl, pick yourself up, don't blame the world, so you screwed up but you're gonna be ok. Now call your boyfriend and apologise, you pushed him pretty far away last night. He really loves you, you just don't always love yourself.

 


Den där känslan

Ni vet, när man träffar en person som betyder sådär jättemycket för en och som man inte sett på ett tag, och allting bara faller på plats. Den känslan. Så är det med Mikaela. Det spelar inte roll vad vi gör, om det så är middag, promenad eller bara en stund med massa prat i soffan. Känner mig liksom lugn så fort jag umgås med henne, hon får mig alltid att vara mig själv till 110% och efter att ha umgåtts med henne så ler hela mitt hjärta. Mikaela är verkligen en av de bästa människor jag vet, en av de bästa personer som går runt på denna jord skulle jag tro, och att ha henne som bästa vän känns så ofantligt bra, så bäst.


If you are in love

"Back in 1958, John Steinbeck, author of East of Eden, The Grapes of Wrath, and Of Mice and Men, got a letter from his teenage son Thom, in which Thom confessed that he had fallen desperately in love with a girl named Susan at his boarding school.

Steinbeck wrote this wise and wonderful letter back to him the same day...

New York
November 10, 1958
Dear Thom:

We had your letter this morning. I will answer it from my point of view and of course Elaine will from hers.

First -- if you are in love -- that's a good thing -- that's about the best thing that can happen to anyone. Don't let anyone make it small or light to you.

Second -- There are several kinds of love. One is a selfish, mean, grasping, egotistical thing which uses love for self-importance. This is the ugly and crippling kind. The other is an outpouring of everything good in you -- of kindness and consideration and respect -- not only the social respect of manners but the greater respect which is recognition of another person as unique and valuable. The first kind can make you sick and small and weak but the second can release in you strength, and courage and goodness and even wisdom you didn't know you had.

You say this is not puppy love. If you feel so deeply -- of course it isn't puppy love.

But I don't think you were asking me what you feel. You know better than anyone. What you wanted me to help you with is what to do about it -- and that I can tell you.

Glory in it for one thing and be very glad and grateful for it.

The object of love is the best and most beautiful. Try to live up to it.

If you love someone -- there is no possible harm in saying so -- only you must remember that some people are very shy and sometimes the saying must take that shyness into consideration.

Girls have a way of knowing or feeling what you feel, but they usually like to hear it also.

It sometimes happens that what you feel is not returned for one reason or another -- but that does not make your feeling less valuable and good.

Lastly, I know your feeling because I have it and I'm glad you have it.

We will be glad to meet Susan. She will be very welcome. But Elaine will make all such arrangements because that is her province and she will be very glad to. She knows about love too and maybe she can give you more help than I can.

And don't worry about losing. If it is right, it happens -- The main thing is not to hurry. Nothing good gets away.

Love,

Fa"

Source: Lelove

It's not about forcing happiness, it's about not letting sadness win.


Sådär exakt rätt

Jag tycker verkligen om att skriva. Att känna tillfredsställelsen i kroppen då tankar blir till ord och prickar sådär exakt rätt. Det kanske är därför jag ibland har svårt att skriva korta, koncista vetenskapliga texter då jag gärna skriver målande beskrivningar, ingående och utsvävande. Men för mig är det mycket behagligare att läsa en text med just de här målande beskrivningarna för jag får ihop alla delar och kan samla in i alla fall en del av alla de där känslorna som gömmer sig mellan raderna.

Det är en speciell känsla, att ha massor av tankar som man lyckas skriva ner till ord och få det att kännas precis rätt. Det är inte alltid det lättaste, men när man väl får till det, då känns det så bra.


Tidigare inlägg
RSS 2.0